Håll fingrarna i styr!

Jag känner att jag måste skriva av mig.
Undrar ibland vad det är för fel på människor. Man eller kvinna spelar ingen roll, men de som inte kan skilja på ditt och mitt gör mig så arg.
Man undrar om sådana människor förstår vad de ställer till med.
Att försöka stjäla någon från en annan person bara för att man inte är nöjd själv måste vara höjden av egoism. "Så länge jag har det bra så skiter jag i andra. Vilka jag sårar spelar ingen roll".
Nä fy!
Att man är så öppen i ett förhållande att man kan prata om saker kanske kommer som en nyhet för somliga, men jodå! De flesta sunda förhållanden går ut på ärlighet och sammanhållning. Spelar ingen roll om det är mellan vänner, sambos, makar eller syskon.
Tänk den stackare som tror sig leva i ett sådant förhållande och blir så blåst av den andra halvan.
Det är bara att hoppas att nyheten går fram och att personen i fråga förstår vad som sägs.
Lev inte i förnekelse.
Öppna ögonen. Man får det bättre ensam än hos någon som ändå inte vet vad det innebär att leva i en relation.
Sedan ska dessa människor få en till nyhetsuppdatering.
Folk pratar med varandra!!!
Jösses! Tror de inte att snacket går så snart någon blir drabbad?
Jo, men känn er då upplyst!
Har nu kommit så långt i livet att jag tänker sluta skämmas eller vara rädd för att säga sanningen.
Jag står för vad jag tycker och kan ni inte hålla fingrarna i styr så bli inte förvånade den dag ni saknar ett eller två av dem.

När försvinner hjärnspöken?

Jag har insett att hjärnan sparar på allt även om man inte tror det.
Det är över sex år sedan jag befann mig mitt i det helvete som då kallades mitt liv.
Jag levde i rädsla och oro i mitt eget hem. Rädsla var fasen en underdrift. Det var skräck!
Jag ser inte tillbaka på de åren och tänker att ja det var tufft, men de formade mig till den jag är idag. Idag är inte jag en bättre människa än jag var innan. Inte ser jag mig som starkare heller.
Min hjärna har samlat på sig alla händelser, gömt dem och spottar fram minnen lite som den känner för det.
Att vara ensam hemma eller sitta tyst i en bil är förenat med fara i mitt inre.
Då kommer minnena. Jag minns varje andetag. jag kan nästan känna smärtan på kroppen, spottet i ansiktet, andetagen mot min hud, orden som slår som pisksnärtar. Det spelas en film framför mina ögon och jag har huvudrollen.
Jag har intalat mig själv att det kommer bli bättre. andra tycker jag borde ha kommit över det nu. Någon har till och med kommenterat "Men tänker du på det där fortfarande?"
Nej, det gör jag inte. Det är inte frivilligt. Jag vill inte tänka på det. Jag vill sudda bort det. Jag vill inte ha det kvar i mitt minne, men  det finns där och det kommer tillbaka nästan varje dag.
I perioder kommer det inte alls. Då tänker jag inte ens "vad skönt att tankarna inte kommer" Då är de verkligen borta helt. Så plötsligt slår de ner som en blixt och cirkulerar som otäcka spöken.
Min sambo anser att jag borde gå och prata med någon om det, men vad ska de kunna göra?
Jag har träffat tre pyskologer medan jag befann mig mitt i detta och de kunde inte hjälpa mig.
Hur ska någon kunna göra det nu, sex år senare?
Jag fortsätter intala mig själv att det kommer gå över. Det måste ju suddas bort till slut och bara förbli en sak i mitt förflutna.
Jag lever som en prinsessa nu. Jag har en underbar sambo, två fina barn och bara människor runt mig som får mig att må bra.
Det kommer försvinna, men hur lång tid ska det ta egentligen?

Jag och skolbänken

Jag har gått i grundskola nio år. Under den tiden tyckte jag skolan var rolig mest hela tiden.
Så kom gymnasiet. Jag minns så väl att när det var dags att välja vilken linje man skulle gå. Vi fick gå in till syon och hon sa att "det finns egentligen bara två linjer att välja på. Samhälle eller naturvetenskap". Jag valde natur. Vissa ämnen var dock inget för mig så jag läste in en hel hög med samhällsämnen istället. Tre år senare stod vi på trappan och sjöng att vi är så jvla bra.
Jag funderade på vad jag ville läsa på högskolan.
Jag sökte faktiskt turism i Östersund och Visby, men kom inte in på något av dem.
Istället fick jag jobb på SJ som resesäljare.
Jag jobbade som tusan, men kände att det var inget ställe jag ville stanna på.
Plötsligt slog det mig att jag ville nog bli lärare.
Japp. Jag sökte och kom in på en distansutbildning i Härnösand.
3,5år pluggade jag. Det var roligt, men samtidigt hatade jag det. Att vänta till sista sekunden var min melodi. Sista veckan satt jag och svettades och jobbade på som tusan.
Jag tackar alla högre makter att jag alltid haft lätt att lära så jag klarade mig alltid. Lyckades till och med pricka in ett VG här och där.
När jag fick min lärarexamen tänkte jag att nu var jag klar med allt vad skola hette (för egen del i alla fall).
Jag jobbade några år och trivdes som fisken. Jag hade hittat mitt drömjobb!
Så en dag läste jag att man kunde studera genom jobbet och få betalt för det!!!
Det fanns en kurs i specialpedagogik som verkade intressant. Sista anmälningsdag var två dagar senare så snabbt som tusan pratade jag med rektor och en kille på kommunen.Jag fick grön lampa. bara att skicka in en anmälan.
Det blev ytterligare tre år i skolbänken. Jag pluggade och jobbade samtidigt.
Under den tiden föddes även Viggo så även han fick följa med ner till Uppsala där jag pluggade. jag tackar min mamma som följde med ner varje gång. Utan henne hade det aldrig fungerat.
När de tre åren gått sa jag till mig själv igen att NU var jag färdig med studerandet.
Nu sitter jag här igen och har skickat in min anmälan till en kurs som startar efter jul och efter det har jag siktet inställt på ytterligare tre år i skolbänken för att bli färdigutbildad speciallärare.
Kommer bli så utbildad när detta är klart! *haha*
Det är i alla fall oerhört intressant och lärorikt så det är värt allt slit.

När mamma inte räcker till...

Idag var det dags för ännu ett besök på bvc.
Lillan går upp dåligt i vikt.
Hon går ju inte ned, men vi pratar mellan 10-30gram per vecka vilket är för lite.
Hon har alltid växt på längden, men denna vecka var det ingen tillväxt alls.
Vi började ge ersättning något mål per dag, men ingen förändring. läkaren tyckte vi skulle bygga på och ge mer ersättning. Ett mål blev tre mål ersättning per dag, men inte det heller gav resultat.
Nu har vi fått rådet att ge ändå mer ersättning. Vi kunde i princip ge henne det hela dagarna.
Jag blir så frustrerad!
Det är väl kanske de flesta mammors tanke att kunna helamma sina barn så de är mätta och nöjda.
Tyvärr är det så att alla mammor inte kan det.
Idag blev jag jätteledsen när hon inte hade gått upp.
Jag kände mig inte dålig som mamma, men värdelös för att jag inte kunde producera mjölk som är tillräckligt bra.
Mjölk har jag massor av, men kvalitén på den är tydligen inte så bra.
Min spontana tanke är att jag nu lika gärna kan ge upp amningen.
Det enda jag gör är att trycka i henne en massa vätska som bara gör henne kissnödig.
Näring tillför den inte.
BVC sköterskan sa att jag kunde göra som jag själv kände. Jag har ändå ammat henne i 2månader.
Ändå känner jag en press på mig att jag borde amma.
Det framkallar en ångest vid tanken på att inte helamma mitt barn, men det är ett beslut jag tänker ta tillsammans med min sambo. Vi pratar om saken så får vi se hur det slutar.
Tills dess ammar jag och fyller på med ersättning.
Sedan jag startade med viktväktarna har jag verkligen ätit bra också.
Jag äter tre mål per dag plus frukt och det är en stor förbättring vill jag lova.
Sedan att jag gått ner i vikt på köpet är ju en trevlig bonus för mig.
Ja, ständigt denna mammaångest man skall dras med.
Många kanske inte tror det, men jag är ganska nervöst lagd när det gäller mig själv och min roll som mamma.
Jag gör alltid mitt bästa för att vara en bra mamma, men jag ifrågasätter alltid mig själv.
Är jag en bra mamma? Klär jag mina barn tillräckligt? Klar jag dem för mycket? Pratar jag om dem för mycket/för lite? vad tänker andra om mig?
Det enda jag brukar intala mig själv är att mina barn är hela och rena. De får mat varje dag, de är glada och leker mycket.
Då har jag nog lyckats ganska bra ändå!

Viktväktarna.. Något för mig?

Jag jobbar på med min vikt.
det är en ojämn kamp.
Det är så bedrövligt synd att allt som är så gott ska vara så onyttigt.
Har haft ett sjukt sug efter godsaker, men godis har jag varit utan väldigt länge.
Det är alla dessa bakverk som tar knäcken på mig.
Nu tänkte jag att jag skulle pröva på Viktväktarna.
Jag har inga förutfattade meningar (förutom att jag AVSKYR tjejen i reklamen) så det kändes ganaks bra att börja.
Hemsidan är fantastisk och verkligen välgjord. Du kan hitta i princip alla matvaror som finns i butikerna och räkna ut dina points.
Då jag ammar ska jag äta extra många points och det är verkligen mer än nog.
Trots att jag ätit grädde i maten och använt vanlig creme fraiche så har jag inte lyckats göra av med alla points.
Får se nästa vecka om det har gett något resultat.
Tyvärr måste jag säga att det är dyrt som tusan att vara med.
Så tråkigt när man verkligen hittar något som faktiskt skulle kunna funka för mig.
Den försat månaden var helt okej. 240 kronor för första månaden.
Jag mitt nöt trodde ju att det var månadskostnaden varje månad, men där hade jag fel. 390 kronor kostar det från och med nästa månad.
Jocke säger att vi helt klart kan ordna så jag får fortsätta om jag vill det, men det känns som jag hellre lägger de pengarna på något som barnen kanske behöver.
Önskar verkligen jag hade det så gott ställt att jag hade råd att fortsätta, men vi får se.
Går det bra denna månad och det faktiskt ger resultat kanske jag helt enkelt försöker ta mig råd att gå en månad till.
Jag undrar dock. När ska det bli billigt att gå ner i vikt om man inte kan klara det på egen hand?

En dålig mamma?

Ibland känner jag mig verkligen som en usel mamma.
Det känns som man inte hinner med.
Jag önskar, jag hade mer tid för Viggo så han får känna sig speciell.
Jag önskar jag hade mer tid för Irmelin för hon får mest ligga för sig själv när jag ska försöka få Viggo att känna sig sedd.
Det är en evig kamp.
När Viggo är på dagis vill jag skynda mig att hinna det man inte kan göra när han är hemma så då får lillan ligga och sova för sig själv då med. Det skulle vara så mysigt att sova tillsammans och bara sitta och mysa, men de dagar jag tror att jag skall kunna göra det så finns det alltid något som måste göras först.
Sedan är jag så disträ ibland att jag kan komma på mig själv med att jag går till vardagsrummet och ska leka så har jag glömt den sovande lillasystern i köket i sin babysitter.
Jag ska byta blöja på henne och kommer sedan på att jag bytte på honom istället. Som tur är kommer jag på mina missar inom loppet av sekunder, men de händer och bara det framkallar ångest.
Det är skönt när Jocke kommer hem på kvällarna. Då kan jag endera ta mig tid att ligga och mysa med Viggo i sängen innan det är dags att natta eller så kan jag sitta i lugn och ro, amma och sedan mysa en stund med lilltjejen. De korta stunderna varje dag känner jag mig faktiskt som en bra mamma.
Jag är nog en bra mamma den övriga tiden med, men man känner sig så fruktansvärt otillräcklig.
Mina barn är rena, mätta, glada och älskade så jag tror jag gör ett ganska bra jobb ändå.
Sedan har barnen sin fina mormor, morfar, farmor och farfar. De ställer upp och hjälper till med både avlastning och lek. 

En dag i lekparken

Tömde kameran igår och hittade en massa roliga bilder från i slutet av sommaren när vi var i Ljungaparken.
Det är ett ställe Viggo gillar.

En liten kavalkad av bilder på en lycklig liten man.
Tror den stora mannen hade ganska roligt han med.

Förlossningsberättelse

Tänkte att jag skulle ta och skriva ner min förlossningsberättelse.
Det var ju några veckor sedan hon föddes, men det är ändå roligt att ha kvar.

Eftersom Viggo föddes i V34 så kändes det ganska segt när den veckan kom och gick utan att jag kände ett enda dugg. Eller jag hade ju sammandragningar till och från.
Vecka 35 och 36 kom och gick. Det enda som hände var att jag blev tjockare och sammandragningarna blev fler och fler.
Jag började tröttna på riktigt när jag gick in i v.37. Jag försökte med allt jag kunde komma på.
Åt stark mat, hade sex, och drack en massa te.Ingenting funkade.
Jag träffade min BM på måndag och klagade över att jag inte hade lust att vara gravid mer.
Mina fötter hade svullnat upp av allt vatten. Inga skor passade längre och jag kände mig allmänt eländig av att ha så mycket sammandragningar.
Bm tyckte synd om mig, men sa att det fanns inte
så mycket att göra mer än att vänta.
På tisdagen hade jag fått nog igen och tog med mig mamma och Rose-Marie på en liten roadtrip på den sämsta vägen jag kunde finna i Medelpad.
Vi åkte till en camping några mil bort, åt lunch på restaurangen och åkte sedan hem igen. Det skumpade, skakade och hoppade rejält.
På onsdagmorgon vaknade jag med lätt molande värk.
Jag trodde jag behövde gå på toa så satt där en stund och filosoferade.
Somnade om, men vaknade igen efter någon timme.
Fick mer ont i magen, men kunde inte riktigt koppla vad som höll på att hända.
Jocke hade åkt på jobbet, men mamma kom vid 9 för vi skulle göra korvgryta.
Jag hade ganska ont nu så det blev mest mamma som kockade och jag försökte få kotten aktiverad.
Hade dock så pass ont att jag mest satt i soffan och han sprang runt och gjorde saker han inte borde.
Pappa kunde inte heller komma och hjälpa på han hade sålt en massa ved som skulle levereras.
Jag ringde moster och frågsde om hon kunde komma och ta hand om kotten så jag fick duscha.
Det kunde hon inte för hon var på väg till Sundsvall för shopping.
Inte heller min kusin kunde för hon var i Norge.
Då slog det mig att Viggos gudmor var ju hemma så jag ringde henne och frågade om hon kunde komma. Det kunde hon.
Vid 10,30 knackade hon på dörren och tog över ansvaret för Viggo.
Jag gick och ringde förlossnigen och sa att jag skulle nog komma in idag, men hade fortfarande ganska långt mellan värkarna så blev hemma ett tag till.
Jag duschade, men tyckte det hjälpte föga.
Vid 12 hade jag riktigt ont. Jag stog på huvet i soffan när värkarna kom och försökte andas igenom dem.
Mamma var nu klar med korvgrytan så hon tog med sig Viggo och åkte till sommarstugan.
Jag och Malin klockade värkar. Fortfarande var det ganska långt mellan dem. Malin hade lovat att köra mig till BB när det var dags eftersom Jocke var på jobbet (som ligger alldeles nära sjukhuset, men 7mil hemifrån).
Vid 14 hade jag så pass ont att jag mest gick runt och väntade på nästa värk. Malin var ganska nervös och tyckte att nu var det nog dags att åka in. Hon hade inte lust att stanna hemma längre.
Hon hjälpte mig att packa de sista sakerna som skulle ner i BB-väskan sedan satte vi oss i bilen och drog iväg.

15,22 blev vi inskrivna på BB.
Jag, Jocke och Malin fick komma in i ett förlossningsrum. Vi tänkte att vi skulle bli tvunga att gå igen om jag inte var öppen så mycket.
Efter undersökning visade det sig mycket riktigt att jag bara var öppen tre centimeter och det räknas ungefär som ingenting.
Detta ingenting började dock göra riktigt ont.
Vi fick rådet att åka iväg och äta och sedan komma tillbaka.
Nej, men där sa Jennie stopp. Det går inte.
Jag hade nu bedrövligt ont. Det värkte från håret ner till tånaglarna. Jag skulle aldrig ta mig ut bland folk och klara av att äta.
Jag fick då erbjudandet att jag skulle få lägga mig och vila på vårdhotellet medan Jocke och Malin åkte och åt.
Okej. Nu skulle vi bara lyckas frakta mig och min kropp genom förlossningen och BB-avdelningen för att sedan parkera mig i en hotellsäng.
Jag hängde över en sådan gårullator och försökte röra mig framåt.
För varje steg jag tog så kändes det som jag backade 24. Det gjorde så ont. Jag kunde inte gå, men ville absolut inte sitta.
Vid varje värk stannade jag och halvropade ajajajajajajajaajajajajajaaj!!!
Därefter forsatte jag min klagosång med "det här går inte!!!!"
Det kändes så lagom skoj att sjunga den klagosången genom hela BB där alla glada mammor och pappor gick med sina baljor innehållandes bebisar.
När dörrarna gick upp till vårdhotellet vet jag inte hur lång tid som passerat, men jag fortsatte förklara för jordemodern att detta går INTE!!!
Då tog hon tag i min arm och frågade vänligt, men bestämt om jag verkligen hade sådär ont.
JAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!
DÅ blev det fart. Hon sprang in på vårdhotellet och hämtade en rullstol, tröck ner mig i den och körde mig i rask fart tillbaka.
Jag fick hoppa upp i förlossningenssängen igen och lägga mig. De skulle få mig att ligga på rygg, men jag hade så ont att jag genast kastade mig på sida och låg i fosterställning (eller så ihopkurat man kan ligga med en gigantisk badboll till mage) och skrek ajajaj så fort en värk kom.
En läkare kom in och skulle göra ett ultaljud på mig för de hade börjat oroa sig för om min bukvägg var för tunn, då jag blev snittad med mitt första barn.
Om så vare fallet väntade ännu ett snitt.
De frågade om jag hade nåt emot att bli snittad om så var fallet.
Jag svarade med att ajg skriter i vilket bara ungen kommer ut.
Ultraljudet visade dock att bukväggen var intakt och fin.
De ville at jag skulle lägga mig på rygg så de fick ta ännu en CTG kurva.
Jag vägrade lägga mig på rygg. Det gjorde alldeles för ont.
Under tiden hade ännu en läkare kommit in.
Hon var lite udda klädd i sina träningskläder, lila Rönnich jacka och D&G-glasögon.
Hon drog på en handske och undersökte mig sedan sa hon "Jag förstår att du har ont för du har ena riktiga turbovärkar".
Hon frågade sedan om jag hade fått någon bedövning. Inte ett skit klagade jag.
Hon frågade om jag ville ha ryggbedövning och lustgas.
I mitt förlossningsbrev hade jag sagt nej till lustgas. Nu tackade jag ja till allt.
Den udda klädda läkarem undersökte mig igen och förklarade att det fanns inte tid för någon ryggbedövning för nu var jag öppen mina 10. På 30minuter ade de där sista 7cm öppnats så att jag hade ont var det ingen som betvivlade.
Jag fick lustgas och det var en skänk från ovan.
Det tog inte bort smärtan, men det tog bort udden av det värsta.
Jag hatade att ha kläderna på mig. Jag tyckte det var varmt och de var i vägen. När läkaren undersökte mig sista gången sparkade jag av mig byxorna helt och när de skulle byta på mig till sjukhusrock så drog jag den på ena armen och sedan fick det vara.
Då jag nu blåvägrade lägga mig på rygg så valde de att sätta en diod i huvet på bebisen så de skulle kunna kolla pulsen på den lilla. DÅ gick vattnet. en fors av varmvatten rann ut på benet.
Jag ömsom gallskrek och ömsom brölade i lustgasmasken när värkarna kom.
Jag låg kvar på sida och fortsatte med det tills bebisen var ute.

Jag kan lugnt säga att man är i sin egen lilla värld när man föder barn. Jag minns inte när Malin försvann, men plötsligt var hon inte kvar längre och vad Jocke pysslade med har jag inte en aning om. Det ensa jag minns är att precis innan jag ska börja krysta ut bebisen så ringen hans mobil och han svarar och går!!! Jag skrek lite ofint att "nu jävlar lägger du på luren och kommer hit"

Plötsligt tar en sköterska tag i min arm och säger att nästa gång jag känner en värk ska jag sluta skrika och bara trycka på istället. "okej" får jag ur mig.
När värken kommer tar jag i för kung och fosterland. Jag känner i kroppen hur huvudet förflyttar sig neråt och ploppar ut.
Sköterskan säger åt mig att nästa värk får jag inte trycka på.
Jockes hand är min livlina så jag försöker klämma av den på mitten istället.
När tredje värken kommer är det bara att trycka på igen. Jag tar ett redigt grepp om Jockes hand och trycker på allt vad jag kan.
Det är en märklig känsla, men jag känner  axlar, rygg, rumpa, ben och sist fötter lämna min kropp och sedan kommer ett litet gnisslande igång och bebisen skriker.
Grattis till er lilla tjej säger läkaren.
Både jag och Jocke säger vaaa??? på samma gång. Vi som var så säkra på att det skulle komma ut en Vide, men istället var det en liten Irmelin som kommit till världen.
en blodig liten blå/lila smurfbebis läggs upp på min mage och det är en häftig känsla som infinner sig.
Fy vad jag är bra som klarar detta tänker jag!
Jocke får klippa navelsträngen och jag får hålla och torka henne.
51cm lång och 3774gram tung.

Såhär stor var magen några timmar innan födsel

Magen framifrån

Lagom sliten och trött på sjukhuset

Välkommen till världen lilla fis!

En händelserik dag!

Idag har varit en rolig och händelserik dag.
Vi började med läkarbesöket 9,30
Läkaren trodde inte Irmelin hade någon mjölkallergi vilket var oerhört skönt att höra.
Hon kunde däremot vara extra känslig för vad jag stoppar i mig. Får vara lite försiktig med rikligt mjölkintag, stark mat och vitlök.
Efter läkarbesök tog jag med mina barn och gick ut på gården och lekte.
Vi gungade, åkte rutschkana och lekte i sandlådan. Mini låg i vagnen och sov medan jag och Viggo stökade på.
Grannen kom förbi och hade plockat två hinkar med äpplen. Hon skulle strax iväg och plocka mer. Då passade jag på att ta med lillemannen och följa med medan min mamma passade lillan.
Det blev en stor hink och en mindre hink.
Imorgon ska jag koka äppeldricka. Jag hoppas den blir god. Har liksom stora förhoppnigar på mitt recept.
Efter middagen ringde mamma och villa bjuda oss på äppelkaka. Det tackar man ju inte nej till så jag packade ner mina barn i vagnen och promenerade dit.
Viggo var inte lika förtjust i äppelkakan som jag var. Han föredrog att bara äta vaniljsås.
Hemma igen var det bara att natta barnen och sätta sig i soffan, sjunka ner och inse att ännu en dag passerat.
Imorgon är en ny dag med nya tag.
Ska inleda den med ett pass på gymet.

Vår dag

Mitt prickiga barn

Idag har varit en lång dag.
egentligen började det redan igår med en liten bebis som inte alls var nöjd.
Hon grät halva kvällen och åt dåligt.
Hela natten sedan låg hon och stönade, grät och vred sig i sängen.
Hon vaknade och åt flera gånger, men somnade efter fem minuter så riktigt mätt hann hon aldrig bli.
Idag var det dags att besöka bvc för vägning och mätning.
Där visade det sig att hon inte gått upp just något alls. Med tanke på att hon var "nytankad" så kanske hon rent av hade tappat några gram.
Sedan någon vecka tillbaka har hon haft prickar på kroppen. Mest på benen och runt blöjan så jag har funderat på blöjeksem eller värmeutslag.
Under senaste veckan har utslagen blivit fler och fler och kommit upp på hela kroppen
Nu har hon i hela ansiktet, fulla magen och ja på hela kroppen kan man sammanfatta det.
Så snart hon har ätit så har hon kräkts floder och hon har varit väldigt missnöjd.

Storebror har inte gillat den här dagen. Jag har fått bära och försöka trösta lillasyster när hon varit ledsen och han har känt sig åsidosatt.
Som tur är har han fått leka med en kompis en stund och sedan har mormor och morfar varit här och lekt med honom och burit lillan så jag kunnat ägna tid till lekar och bus.

Imorgon ska vi träffa läkaren och se vad han har att säga om utslag och kräkningar.
Jag är rädd att hon fått någon form av allergisk reaktion, men vet inte mot vad.
Jag har det mildaste tvättmedlet utan parfym och försöker undvika stark mat.
 Som sagt, Vi får se vad doktorn säger imorgon

Såhär ser prickarna ut och dem har hon som sagt på hela kroppen!

Vinterskor

Har beställt nya skor till den större av mina kottar.
Prövade köpa via nätet denna gång och hoppas att de passar, men eftersom det är fri frakt och fri retur så ska det väl gå bra även om de inte passar.
Kläder och skor är något jag gärna spenderar pengar på till mina barn.
Man får ofta vad man betalar för.
Denna vinter skall min son snyggt vandra runt i Moominskor.

Jag hoppas de är lika varma som de ser ut att vara.
Barn modell mindre klarar sig utan skor denna vinter. Hon får ha tjocka sockar istället.
Sedan får man hoppas att hon kan ärva skorna efter Viggo.
sparsamt är alltid bra. 

Vågen och jag!

I kväll har jag varit vägt mig i vanlig ordning.
Varje söndag har jag ett möte med min värsta fiende - vågen!
Jag och vågen har en hatkärleksrelation. Kanske rent av ett beroende.
Jag HATAR att ställa mig på den och inse att jag fortfarande är fet, men samtidigt kan jag inte låta bli.
Har skaffat ett måttband nu för att kunna se om det blir någon utveckling på kroppshullet eller ej.

Äta nyttigt skulle jag göra.
Jo, men jag måste ändå säga att jag tänkt på hur mycket jag stoppat i mig.
Jag är inte troende på någon diet. Visst de håller ett tag, men i det långa loppet? Nej. jag är ledsen, men jag tror inte de fungerar.
Istället var mitt mål att minska portionerna, inte småäta och hålla godsakerna till en dag i veckan.
Måndag till torsdag funkade faktiskt detta, men fredag till söndag blev en mindre katastrof.
Fredag var jag på en begravning. Efter kyrkan serverades tårta
Lördag var det barndop. Efter kyrkan serverades middag och tårta
Idag fyllde bror år och gissa vad.... Det serverades tårta.
Jag eränner. Jag tog en bit tårta alla dessa dagar och det var riktigt gott.
Ändå tänkte jag mig för och tog en liten bit alla dagarna. *klapp på axeln*
Det här med att gå ner i vikt blir en hets.
Jag MÅSTE gå ner i vikt. Jag tycker människor stirrar på mig när jag är ute. Att de äcklas av mitt yttre och undrar hur i hela världen jag lyckats locka till mig en så snygg kille.
Alla dessa tankar snurrar hela tiden och jag går ständigt på stan och försöker se vilka det är som stirrar på mig och mår dåligt.
De två gånger jag varot gravid har varit andningshål från denna känsla. Då har jag känt mig vacker och inte haft några bekymmer i världen med vad jag ska sätta på mig eller hur jag ser ut. DÅ tycker jag alltid att jag är vacker.

Hur som helst. Denna vecka hade jag gått ner 0,3kg och det är inte upp i vikt i alla fall. Det är ett litet steg i rätt riktning-
Imorgon är det ny vecka och nya tag igen!
Hejja mig!

Ny blogg, nya tag

Kände att det var dags att göra något nytt och drastiskt för att komma igång med bloggandet igen.
Resultatet blev en helt ny blogg.
Jag har funderat på det länge, men nu var jag redo att ta steget.

Min nya blogg kommer handla ganska mycket om min ständiga viktkamp.
När jag nu blivit tvåbarnsmamma har vikten fastnat på alla möjliga ställen på kroppen.
Med Viggo gick jag upp 9kg och tappade i slutändan endast 6 av dem.
Med Irmelin gick jag upp 10kg. Hittills har jag tappat alla de 10 kilona, men jag vet hur lätt det är att de hittar tillbaka så nu har jag bestämt mig för att göra motstånd och inte låta det ske i första taget. Ska istället kämpa för att ytterligare 10kg skall avlägsna sig från min kropp.
Dessvärre är motivationen under noll och jag vet inte i vilken ände jag ska börja.
Jag har försökt tänka på att inte sätta i mig samma mängd med mat som jag tidigare gjort.
Att hoppa på en diet som LCHF, viktväktarna, GI eller något liknande är inget för mig. Jag klarar mig bra någon vecka, kanske rent av någon månad, men sedan är det kört och då går jag upp allt PLUS lite till.
Ne allt med måtta är mitt nya motto.
Sedan SKA motionen in också.
Om inte före så blir det till veckan. Då är min kära vän och träningskompanjon Lollo hemma och drar iväg mig till gymet. Tur jag har henne.

Vidare kommer min blogg innehålla en del bilder och kanske ett och annat recept på det jag kockar och bakar i huset. Det har blivit något av ett stort intresse för mig. Jag älskar att baka och laga mat. Jag gör det gärna och ofta. Detta till min sambos stora glädje.

Barnen kommer även att finnas med. De är ju det största i mitt liv.
Den 1 augusti blev vi fyra i familjen. Lilla Irmelin föddes en tidig kväll med en redig fart.
Det är en häftig upplevelse att föda barn. En smärtsam upplevelse, men häftigare än något jag gjort tidigare.

Jag hoppas ni som läser kommer tycka om det jag skriver.
Lämna gärna någon kommentar då och då. alltid kul att höra från er som läser!

Viggo och Irmelin

Vi hörs!