När försvinner hjärnspöken?

Jag har insett att hjärnan sparar på allt även om man inte tror det.
Det är över sex år sedan jag befann mig mitt i det helvete som då kallades mitt liv.
Jag levde i rädsla och oro i mitt eget hem. Rädsla var fasen en underdrift. Det var skräck!
Jag ser inte tillbaka på de åren och tänker att ja det var tufft, men de formade mig till den jag är idag. Idag är inte jag en bättre människa än jag var innan. Inte ser jag mig som starkare heller.
Min hjärna har samlat på sig alla händelser, gömt dem och spottar fram minnen lite som den känner för det.
Att vara ensam hemma eller sitta tyst i en bil är förenat med fara i mitt inre.
Då kommer minnena. Jag minns varje andetag. jag kan nästan känna smärtan på kroppen, spottet i ansiktet, andetagen mot min hud, orden som slår som pisksnärtar. Det spelas en film framför mina ögon och jag har huvudrollen.
Jag har intalat mig själv att det kommer bli bättre. andra tycker jag borde ha kommit över det nu. Någon har till och med kommenterat "Men tänker du på det där fortfarande?"
Nej, det gör jag inte. Det är inte frivilligt. Jag vill inte tänka på det. Jag vill sudda bort det. Jag vill inte ha det kvar i mitt minne, men  det finns där och det kommer tillbaka nästan varje dag.
I perioder kommer det inte alls. Då tänker jag inte ens "vad skönt att tankarna inte kommer" Då är de verkligen borta helt. Så plötsligt slår de ner som en blixt och cirkulerar som otäcka spöken.
Min sambo anser att jag borde gå och prata med någon om det, men vad ska de kunna göra?
Jag har träffat tre pyskologer medan jag befann mig mitt i detta och de kunde inte hjälpa mig.
Hur ska någon kunna göra det nu, sex år senare?
Jag fortsätter intala mig själv att det kommer gå över. Det måste ju suddas bort till slut och bara förbli en sak i mitt förflutna.
Jag lever som en prinsessa nu. Jag har en underbar sambo, två fina barn och bara människor runt mig som får mig att må bra.
Det kommer försvinna, men hur lång tid ska det ta egentligen?