När försvinner hjärnspöken?

Jag har insett att hjärnan sparar på allt även om man inte tror det.
Det är över sex år sedan jag befann mig mitt i det helvete som då kallades mitt liv.
Jag levde i rädsla och oro i mitt eget hem. Rädsla var fasen en underdrift. Det var skräck!
Jag ser inte tillbaka på de åren och tänker att ja det var tufft, men de formade mig till den jag är idag. Idag är inte jag en bättre människa än jag var innan. Inte ser jag mig som starkare heller.
Min hjärna har samlat på sig alla händelser, gömt dem och spottar fram minnen lite som den känner för det.
Att vara ensam hemma eller sitta tyst i en bil är förenat med fara i mitt inre.
Då kommer minnena. Jag minns varje andetag. jag kan nästan känna smärtan på kroppen, spottet i ansiktet, andetagen mot min hud, orden som slår som pisksnärtar. Det spelas en film framför mina ögon och jag har huvudrollen.
Jag har intalat mig själv att det kommer bli bättre. andra tycker jag borde ha kommit över det nu. Någon har till och med kommenterat "Men tänker du på det där fortfarande?"
Nej, det gör jag inte. Det är inte frivilligt. Jag vill inte tänka på det. Jag vill sudda bort det. Jag vill inte ha det kvar i mitt minne, men  det finns där och det kommer tillbaka nästan varje dag.
I perioder kommer det inte alls. Då tänker jag inte ens "vad skönt att tankarna inte kommer" Då är de verkligen borta helt. Så plötsligt slår de ner som en blixt och cirkulerar som otäcka spöken.
Min sambo anser att jag borde gå och prata med någon om det, men vad ska de kunna göra?
Jag har träffat tre pyskologer medan jag befann mig mitt i detta och de kunde inte hjälpa mig.
Hur ska någon kunna göra det nu, sex år senare?
Jag fortsätter intala mig själv att det kommer gå över. Det måste ju suddas bort till slut och bara förbli en sak i mitt förflutna.
Jag lever som en prinsessa nu. Jag har en underbar sambo, två fina barn och bara människor runt mig som får mig att må bra.
Det kommer försvinna, men hur lång tid ska det ta egentligen?

Jag och skolbänken

Jag har gått i grundskola nio år. Under den tiden tyckte jag skolan var rolig mest hela tiden.
Så kom gymnasiet. Jag minns så väl att när det var dags att välja vilken linje man skulle gå. Vi fick gå in till syon och hon sa att "det finns egentligen bara två linjer att välja på. Samhälle eller naturvetenskap". Jag valde natur. Vissa ämnen var dock inget för mig så jag läste in en hel hög med samhällsämnen istället. Tre år senare stod vi på trappan och sjöng att vi är så jvla bra.
Jag funderade på vad jag ville läsa på högskolan.
Jag sökte faktiskt turism i Östersund och Visby, men kom inte in på något av dem.
Istället fick jag jobb på SJ som resesäljare.
Jag jobbade som tusan, men kände att det var inget ställe jag ville stanna på.
Plötsligt slog det mig att jag ville nog bli lärare.
Japp. Jag sökte och kom in på en distansutbildning i Härnösand.
3,5år pluggade jag. Det var roligt, men samtidigt hatade jag det. Att vänta till sista sekunden var min melodi. Sista veckan satt jag och svettades och jobbade på som tusan.
Jag tackar alla högre makter att jag alltid haft lätt att lära så jag klarade mig alltid. Lyckades till och med pricka in ett VG här och där.
När jag fick min lärarexamen tänkte jag att nu var jag klar med allt vad skola hette (för egen del i alla fall).
Jag jobbade några år och trivdes som fisken. Jag hade hittat mitt drömjobb!
Så en dag läste jag att man kunde studera genom jobbet och få betalt för det!!!
Det fanns en kurs i specialpedagogik som verkade intressant. Sista anmälningsdag var två dagar senare så snabbt som tusan pratade jag med rektor och en kille på kommunen.Jag fick grön lampa. bara att skicka in en anmälan.
Det blev ytterligare tre år i skolbänken. Jag pluggade och jobbade samtidigt.
Under den tiden föddes även Viggo så även han fick följa med ner till Uppsala där jag pluggade. jag tackar min mamma som följde med ner varje gång. Utan henne hade det aldrig fungerat.
När de tre åren gått sa jag till mig själv igen att NU var jag färdig med studerandet.
Nu sitter jag här igen och har skickat in min anmälan till en kurs som startar efter jul och efter det har jag siktet inställt på ytterligare tre år i skolbänken för att bli färdigutbildad speciallärare.
Kommer bli så utbildad när detta är klart! *haha*
Det är i alla fall oerhört intressant och lärorikt så det är värt allt slit.

När mamma inte räcker till...

Idag var det dags för ännu ett besök på bvc.
Lillan går upp dåligt i vikt.
Hon går ju inte ned, men vi pratar mellan 10-30gram per vecka vilket är för lite.
Hon har alltid växt på längden, men denna vecka var det ingen tillväxt alls.
Vi började ge ersättning något mål per dag, men ingen förändring. läkaren tyckte vi skulle bygga på och ge mer ersättning. Ett mål blev tre mål ersättning per dag, men inte det heller gav resultat.
Nu har vi fått rådet att ge ändå mer ersättning. Vi kunde i princip ge henne det hela dagarna.
Jag blir så frustrerad!
Det är väl kanske de flesta mammors tanke att kunna helamma sina barn så de är mätta och nöjda.
Tyvärr är det så att alla mammor inte kan det.
Idag blev jag jätteledsen när hon inte hade gått upp.
Jag kände mig inte dålig som mamma, men värdelös för att jag inte kunde producera mjölk som är tillräckligt bra.
Mjölk har jag massor av, men kvalitén på den är tydligen inte så bra.
Min spontana tanke är att jag nu lika gärna kan ge upp amningen.
Det enda jag gör är att trycka i henne en massa vätska som bara gör henne kissnödig.
Näring tillför den inte.
BVC sköterskan sa att jag kunde göra som jag själv kände. Jag har ändå ammat henne i 2månader.
Ändå känner jag en press på mig att jag borde amma.
Det framkallar en ångest vid tanken på att inte helamma mitt barn, men det är ett beslut jag tänker ta tillsammans med min sambo. Vi pratar om saken så får vi se hur det slutar.
Tills dess ammar jag och fyller på med ersättning.
Sedan jag startade med viktväktarna har jag verkligen ätit bra också.
Jag äter tre mål per dag plus frukt och det är en stor förbättring vill jag lova.
Sedan att jag gått ner i vikt på köpet är ju en trevlig bonus för mig.
Ja, ständigt denna mammaångest man skall dras med.
Många kanske inte tror det, men jag är ganska nervöst lagd när det gäller mig själv och min roll som mamma.
Jag gör alltid mitt bästa för att vara en bra mamma, men jag ifrågasätter alltid mig själv.
Är jag en bra mamma? Klär jag mina barn tillräckligt? Klar jag dem för mycket? Pratar jag om dem för mycket/för lite? vad tänker andra om mig?
Det enda jag brukar intala mig själv är att mina barn är hela och rena. De får mat varje dag, de är glada och leker mycket.
Då har jag nog lyckats ganska bra ändå!

Viktväktarna.. Något för mig?

Jag jobbar på med min vikt.
det är en ojämn kamp.
Det är så bedrövligt synd att allt som är så gott ska vara så onyttigt.
Har haft ett sjukt sug efter godsaker, men godis har jag varit utan väldigt länge.
Det är alla dessa bakverk som tar knäcken på mig.
Nu tänkte jag att jag skulle pröva på Viktväktarna.
Jag har inga förutfattade meningar (förutom att jag AVSKYR tjejen i reklamen) så det kändes ganaks bra att börja.
Hemsidan är fantastisk och verkligen välgjord. Du kan hitta i princip alla matvaror som finns i butikerna och räkna ut dina points.
Då jag ammar ska jag äta extra många points och det är verkligen mer än nog.
Trots att jag ätit grädde i maten och använt vanlig creme fraiche så har jag inte lyckats göra av med alla points.
Får se nästa vecka om det har gett något resultat.
Tyvärr måste jag säga att det är dyrt som tusan att vara med.
Så tråkigt när man verkligen hittar något som faktiskt skulle kunna funka för mig.
Den försat månaden var helt okej. 240 kronor för första månaden.
Jag mitt nöt trodde ju att det var månadskostnaden varje månad, men där hade jag fel. 390 kronor kostar det från och med nästa månad.
Jocke säger att vi helt klart kan ordna så jag får fortsätta om jag vill det, men det känns som jag hellre lägger de pengarna på något som barnen kanske behöver.
Önskar verkligen jag hade det så gott ställt att jag hade råd att fortsätta, men vi får se.
Går det bra denna månad och det faktiskt ger resultat kanske jag helt enkelt försöker ta mig råd att gå en månad till.
Jag undrar dock. När ska det bli billigt att gå ner i vikt om man inte kan klara det på egen hand?