Jenniejosefin: Förlossningsberättelse

Tänkte att jag skulle ta och skriva ner min förlossningsberättelse.
Det var ju några veckor sedan hon föddes, men det är ändå roligt att ha kvar.

Eftersom Viggo föddes i V34 så kändes det ganska segt när den veckan kom och gick utan att jag kände ett enda dugg. Eller jag hade ju sammandragningar till och från.
Vecka 35 och 36 kom och gick. Det enda som hände var att jag blev tjockare och sammandragningarna blev fler och fler.
Jag började tröttna på riktigt när jag gick in i v.37. Jag försökte med allt jag kunde komma på.
Åt stark mat, hade sex, och drack en massa te.Ingenting funkade.
Jag träffade min BM på måndag och klagade över att jag inte hade lust att vara gravid mer.
Mina fötter hade svullnat upp av allt vatten. Inga skor passade längre och jag kände mig allmänt eländig av att ha så mycket sammandragningar.
Bm tyckte synd om mig, men sa att det fanns inte
så mycket att göra mer än att vänta.
På tisdagen hade jag fått nog igen och tog med mig mamma och Rose-Marie på en liten roadtrip på den sämsta vägen jag kunde finna i Medelpad.
Vi åkte till en camping några mil bort, åt lunch på restaurangen och åkte sedan hem igen. Det skumpade, skakade och hoppade rejält.
På onsdagmorgon vaknade jag med lätt molande värk.
Jag trodde jag behövde gå på toa så satt där en stund och filosoferade.
Somnade om, men vaknade igen efter någon timme.
Fick mer ont i magen, men kunde inte riktigt koppla vad som höll på att hända.
Jocke hade åkt på jobbet, men mamma kom vid 9 för vi skulle göra korvgryta.
Jag hade ganska ont nu så det blev mest mamma som kockade och jag försökte få kotten aktiverad.
Hade dock så pass ont att jag mest satt i soffan och han sprang runt och gjorde saker han inte borde.
Pappa kunde inte heller komma och hjälpa på han hade sålt en massa ved som skulle levereras.
Jag ringde moster och frågsde om hon kunde komma och ta hand om kotten så jag fick duscha.
Det kunde hon inte för hon var på väg till Sundsvall för shopping.
Inte heller min kusin kunde för hon var i Norge.
Då slog det mig att Viggos gudmor var ju hemma så jag ringde henne och frågade om hon kunde komma. Det kunde hon.
Vid 10,30 knackade hon på dörren och tog över ansvaret för Viggo.
Jag gick och ringde förlossnigen och sa att jag skulle nog komma in idag, men hade fortfarande ganska långt mellan värkarna så blev hemma ett tag till.
Jag duschade, men tyckte det hjälpte föga.
Vid 12 hade jag riktigt ont. Jag stog på huvet i soffan när värkarna kom och försökte andas igenom dem.
Mamma var nu klar med korvgrytan så hon tog med sig Viggo och åkte till sommarstugan.
Jag och Malin klockade värkar. Fortfarande var det ganska långt mellan dem. Malin hade lovat att köra mig till BB när det var dags eftersom Jocke var på jobbet (som ligger alldeles nära sjukhuset, men 7mil hemifrån).
Vid 14 hade jag så pass ont att jag mest gick runt och väntade på nästa värk. Malin var ganska nervös och tyckte att nu var det nog dags att åka in. Hon hade inte lust att stanna hemma längre.
Hon hjälpte mig att packa de sista sakerna som skulle ner i BB-väskan sedan satte vi oss i bilen och drog iväg.

15,22 blev vi inskrivna på BB.
Jag, Jocke och Malin fick komma in i ett förlossningsrum. Vi tänkte att vi skulle bli tvunga att gå igen om jag inte var öppen så mycket.
Efter undersökning visade det sig mycket riktigt att jag bara var öppen tre centimeter och det räknas ungefär som ingenting.
Detta ingenting började dock göra riktigt ont.
Vi fick rådet att åka iväg och äta och sedan komma tillbaka.
Nej, men där sa Jennie stopp. Det går inte.
Jag hade nu bedrövligt ont. Det värkte från håret ner till tånaglarna. Jag skulle aldrig ta mig ut bland folk och klara av att äta.
Jag fick då erbjudandet att jag skulle få lägga mig och vila på vårdhotellet medan Jocke och Malin åkte och åt.
Okej. Nu skulle vi bara lyckas frakta mig och min kropp genom förlossningen och BB-avdelningen för att sedan parkera mig i en hotellsäng.
Jag hängde över en sådan gårullator och försökte röra mig framåt.
För varje steg jag tog så kändes det som jag backade 24. Det gjorde så ont. Jag kunde inte gå, men ville absolut inte sitta.
Vid varje värk stannade jag och halvropade ajajajajajajajaajajajajajaaj!!!
Därefter forsatte jag min klagosång med "det här går inte!!!!"
Det kändes så lagom skoj att sjunga den klagosången genom hela BB där alla glada mammor och pappor gick med sina baljor innehållandes bebisar.
När dörrarna gick upp till vårdhotellet vet jag inte hur lång tid som passerat, men jag fortsatte förklara för jordemodern att detta går INTE!!!
Då tog hon tag i min arm och frågade vänligt, men bestämt om jag verkligen hade sådär ont.
JAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!
DÅ blev det fart. Hon sprang in på vårdhotellet och hämtade en rullstol, tröck ner mig i den och körde mig i rask fart tillbaka.
Jag fick hoppa upp i förlossningenssängen igen och lägga mig. De skulle få mig att ligga på rygg, men jag hade så ont att jag genast kastade mig på sida och låg i fosterställning (eller så ihopkurat man kan ligga med en gigantisk badboll till mage) och skrek ajajaj så fort en värk kom.
En läkare kom in och skulle göra ett ultaljud på mig för de hade börjat oroa sig för om min bukvägg var för tunn, då jag blev snittad med mitt första barn.
Om så vare fallet väntade ännu ett snitt.
De frågade om jag hade nåt emot att bli snittad om så var fallet.
Jag svarade med att ajg skriter i vilket bara ungen kommer ut.
Ultraljudet visade dock att bukväggen var intakt och fin.
De ville at jag skulle lägga mig på rygg så de fick ta ännu en CTG kurva.
Jag vägrade lägga mig på rygg. Det gjorde alldeles för ont.
Under tiden hade ännu en läkare kommit in.
Hon var lite udda klädd i sina träningskläder, lila Rönnich jacka och D&G-glasögon.
Hon drog på en handske och undersökte mig sedan sa hon "Jag förstår att du har ont för du har ena riktiga turbovärkar".
Hon frågade sedan om jag hade fått någon bedövning. Inte ett skit klagade jag.
Hon frågade om jag ville ha ryggbedövning och lustgas.
I mitt förlossningsbrev hade jag sagt nej till lustgas. Nu tackade jag ja till allt.
Den udda klädda läkarem undersökte mig igen och förklarade att det fanns inte tid för någon ryggbedövning för nu var jag öppen mina 10. På 30minuter ade de där sista 7cm öppnats så att jag hade ont var det ingen som betvivlade.
Jag fick lustgas och det var en skänk från ovan.
Det tog inte bort smärtan, men det tog bort udden av det värsta.
Jag hatade att ha kläderna på mig. Jag tyckte det var varmt och de var i vägen. När läkaren undersökte mig sista gången sparkade jag av mig byxorna helt och när de skulle byta på mig till sjukhusrock så drog jag den på ena armen och sedan fick det vara.
Då jag nu blåvägrade lägga mig på rygg så valde de att sätta en diod i huvet på bebisen så de skulle kunna kolla pulsen på den lilla. DÅ gick vattnet. en fors av varmvatten rann ut på benet.
Jag ömsom gallskrek och ömsom brölade i lustgasmasken när värkarna kom.
Jag låg kvar på sida och fortsatte med det tills bebisen var ute.

Jag kan lugnt säga att man är i sin egen lilla värld när man föder barn. Jag minns inte när Malin försvann, men plötsligt var hon inte kvar längre och vad Jocke pysslade med har jag inte en aning om. Det ensa jag minns är att precis innan jag ska börja krysta ut bebisen så ringen hans mobil och han svarar och går!!! Jag skrek lite ofint att "nu jävlar lägger du på luren och kommer hit"

Plötsligt tar en sköterska tag i min arm och säger att nästa gång jag känner en värk ska jag sluta skrika och bara trycka på istället. "okej" får jag ur mig.
När värken kommer tar jag i för kung och fosterland. Jag känner i kroppen hur huvudet förflyttar sig neråt och ploppar ut.
Sköterskan säger åt mig att nästa värk får jag inte trycka på.
Jockes hand är min livlina så jag försöker klämma av den på mitten istället.
När tredje värken kommer är det bara att trycka på igen. Jag tar ett redigt grepp om Jockes hand och trycker på allt vad jag kan.
Det är en märklig känsla, men jag känner axlar, rygg, rumpa, ben och sist fötter lämna min kropp och sedan kommer ett litet gnisslande igång och bebisen skriker.
Grattis till er lilla tjej säger läkaren.
Både jag och Jocke säger vaaa??? på samma gång. Vi som var så säkra på att det skulle komma ut en Vide, men istället var det en liten Irmelin som kommit till världen.
en blodig liten blå/lila smurfbebis läggs upp på min mage och det är en häftig känsla som infinner sig.
Fy vad jag är bra som klarar detta tänker jag!
Jocke får klippa navelsträngen och jag får hålla och torka henne.
51cm lång och 3774gram tung.